Namnamnam
Regn = Glass ❤
En fri-zon
Idag åkte jag in till stan och fixade mig ett gymkort. Det kanske inte är det mest optimala när man som mig har ett ganska osunt förhållande till träning men det finns faktiskt en god tanke bakom. Jag ska nämligen göra mig av med den träningsutrustning jag har och istället låta det nya hemmet bli en fri-zon. Min fri-zon. Fram tills flytten har tvånget kring träningen varit ganska rörigt eftersom mitt tidigare rum till slut nästan såg ut som ett gym och eftersom jag levde i det hela tiden. Tillgången till att träna fanns ju då där dygnet runt och det fanns liksom aldrig riktigt utrymme till att bara slappna av och helt tänka på något annat så som det borde göra. Det kändes lite som att sova på sin arbetsplats vilket inte alls håller i längden, det är inte sunt.
Träningen ska ju vara något som känns roligt och energirikt och den träning som jag egentligen tycker bäst om är gruppträning så det är vad jag tänker begränsa mig till. Träning för själen. Jag gillar ju att röra på mig, det har jag alltid gjort men från och med nu så ska jag endast träna för insidan. Dessutom tänker jag inte ha några som helsta krav. Blir det bara så att gymkortet används någon gång i månaden så VISST, det är helt okej. Jag går dit för att jag vill gå dit och om jag ens tvivlar en sekund på avsikterna, så struntar jag i det. Då får jag bryta med träningen helt ett tag vilket såklart vore synd men i så fall också väldigt nödvändigt... Träning -när den är på en välmående nivå- är lite som terapi för mig så jag hoppas att det här ska fungera men om det inte gör det så tänker jag acceptera det också. Det finns mer i livet än träning och huvudsaken är att jag mår bra och att allt känns rätt. :]
Flytten
Jag är hemma nu.
Om ni bara visste hur skönt det är att kunna säga det, att faktiskt kunna använda dom orden och syfta på mitt eget hem. För det är precis vad det här är. Det är mitt hem och hit har jag kommit för att stanna. Ända sedan jag skrev kontraktet för ett par veckor sedan har jag mest levt i en bubbla. Jag kan inte ens försöka beskriva hur ofantligt stort det här är för mig eller hur mycket det betyder. Det är så overkligt att jag knappt förstår att det är sant och därför vågar jag inte tro på det än häller. Jag vet att det är konstigt, för jag sitter ju faktiskt här just nu, i mitt första hem med kartonger, nycklar, kontrakt och allt men ändå kan jag inte riktigt tillåta mig själv att faktiskt tro på det. Att det här är på riktigt. Jag väntar fortfarande på problemet, på att någon ska ta det ifrån mig eller att någonting ska hända. För inte förtjänar väl jag det här? Inte förtjänar väl jag att vara såhär lycklig? Det mest absurda är nog att jag till och med skäms lite grann. Jag skäms över att vara glad och en del av mig kan knappt ta in möjligheten av att jag kanske faktiskt är värd det ändå. Samtidigt vet jag ju att det är den delen av mig som jag flyttar ifrån nu. Den gamla Angelica, hon som inte tyckte jag var värd nånting alls. Hon som inte är välkommen längre och som jag inte vill ha något mer med att göra överhuvudtaget.
I mitt nya hem finns det bara plats för kärlek och det är det som jag jobbar på att acceptera. För av vilken anledning skulle inte just jag vara värd att bo här för och varför skulle inte just jag också kunna vara lycklig? Det är ren idioti som jag inte har tid för längre. Jag älskar det här stället och jag älskar den här flytten. Jag älskar att ha ett hem och jag älskar att jag äntligen är på väg att vända nu och framför allt älskar jag hur mycket jag faktiskt förtjänar det här. För jo, det gör jag verkligen. ❤
Hej, igen.
Ännu en blogg alltså, igen. Jag har bloggat sedan jag var fjorton år ungefär, ännu tidigare om man ska räkna med bilddagboken och det är någonting som jag förmodligen också kommer fortsätta att göra här i livet så länge det känns nödvändigt och berikande. Varför man ens har en blogg är en diskussion för sig men naturligtvis väldigt individuellt. Själv tillhör jag ju "blogg-generationen" och är van vid att var och varannan person i min närhet har en blogg och jag tycker det finns något fint med det. Att människor delar med sig. Mina bloggar har alltid varit väldigt privata och personliga av den anledningen att jag har mycket enklare att uttrycka mig genom bild och text än genom tal och det har varit som ett sätt för mig att kommunicera. Det är väl ingen hemlighet att jag ofta håller ganska låg profil i verkligheten och ibland kan uppfattas som onödigt sluten men förmodligen är det just det som gör att jag har mycket lättare för att vara mer öppen på nätet istället.
Nåja, varför då en ny blogg?
En sak mina tidigare bloggar har gemensamt är att de alla är en historia för sig. De är som små kapitel ur mitt liv och jag tycker att varje nytt kapitel också förtjänar en ny blogg. Många brukar tycka att det är kul att kunna gå tillbaka i arkivet och jämföra men jag vill inte att mitt förflutna ska kunna påverka min framtid så mycket. Jag vill att varje kapitel ska vara ett enskilt kapitel och inte vara så relevant för varandra. Nu börjar någonting nytt och jag hoppas verkligen att det inte kommer vara likt mitt förflutna alls. Jag hoppas innerligt att det här kommer bli en helt NY blogg och början på mitt NYA liv. Vi får se hur det går men jag är en bra bit på väg nu, en bra bit på väg mot ett bättre jag och en sundare grund att stå på. Saker förändras inte över en natt, det förstår jag också men jag jobbar på det och jag tror faktiskt att mitt liv börjar vända nu, jag tror det börjar här och det är fan på tiden :)
