;)

 

 

Rent psykiskt är det också bättre med maten. Kaloriräknandet sitter dock i lika hårt som förut, vet inte ens om det går att bli av med? Har man en gång lärt sig är det väl nästintill omöjligt att sluta och sanningen är nog också att just den biten vill jag inte riktigt sluta med häller. Jag trivs faktiskt med kontrollen, och inte på ett destruktivt sätt utan jag gillar att ha koll på det jag äter helt enkelt. 

 

 Jag har börjat äta ute ibland, kan käka med andra och det är faktiskt inte lika dramatiskt alls längre. Dock är t.ex skolmaten fortfarande inte ens ett alternativ, att gå och köpa godis skulle aldrig hända och likaså överväger jag inte ens att följa med till Mcdonalds. Men helt ärligt är inte det någonting häller jag ens vill ändra på. Jag gillar min relativt hälsosamma livsstil och jag känner inte något tvång till att jag måste leva såhär utan det är helt frivilligt och jag trivs med det. Jag känner faktiskt att jag mer och mer håller på och hittar den där balansen och det är bra att det går åt rätt håll. 

 

Träningen är inte häller något tvång längre, vilket är helt fruktansvärt skönt. Förra veckan tränade jag inte alls och inte gick jorden under för det. Jag hade ingen lust helt enkelt och hade viktigare saker att prioritera. Igår tränade jag dock och det var jätte skönt men det var helt på mina egna villkor, precis så som det ska och borde vara. Jag gillar att träna men när jag höll på och träna flera gånger om dagen fanns det faktiskt ingen som helst vilja eller lust i det, allting handlade bara om att förbränna och dämpa ångesten över det jag ätit och det där med att jag gjorde det för att det var "kul" var verkligen bara någonting jag sa. Låg ingen som helst sanning bakom - men det gör det nu :)

 

Jag mår mycket bättre nu vilket inte går att förneka är en bidragande faktor till att maten också fungerar. Allting hör ihop. När jag mår dåligt så mår jag verkligen dåligt. Det finns inte riktigt något mellanting. Jag gräver ner mig totalt, isolerar mig, försvinner och går under. Då är svälten ljuset. Svårt att förklara för någon som aldrig upplevt kicken men det blir en storts fejkad lycka som just då känns som lösningen på allt. Det är bättre än ingen lycka alls och även om jag egentligen förstår att det bara skadar mig  i längden så tänker man inte så logiskt i stunden och det är det som gör det som en så ond cirkel.

 

Jag måste jobba på det där och lära mig hantera mina känslor bättre. Kan inte bryta ner mig totalt varje gång något dåligt händer, för livet fungerar ju inte så, livet är inte alltid roligt. Man måste kunna ta motgångar och våga tro på att det blir bättre sen. Bara för att något dåligt händer så kommer inte världen gå under. Bara för att någon sårar mig så vill inte alla såra mig och bara för att jag tidigare haft det tufft betyder det inte att mitt liv måste fortsätta vara det. Jag gör misstag, jag har gjort misstag och jag kommer förmodligen göra många fler misstag i mitt liv men jag är lika mycket värd för det. Jag kan inte hålla på och hata mig själv i all oändlighet eller straffa mig för alltid. Jag är faktiskt bara människa och som människa gör man fel men man måste gå vidare och våga förlåta sina misstag, för vem mår bättre av att jag mår dåligt, egentligen? Vem är det som ska tjäna på mitt elände?

 

Jag är värd mer än att svälta.

Värd mer än att förstöras och tyna bort. 

Jag förtjänar mer än att vara ensam och mer än destruktiva relationer.

Jag är värd mer än ångest, tårar och dåligt samvete.

Mer än att alltid känna mig i vägen. 

Jag kan inte leva på andras villkor och jag kan inte räcka till åt alla hela tiden. 

Jag kan bara vara mig själv och göra det som känns rätt för mig.

Det är dags att jag börjar acceptera det nu och det är dags att jag börjar acceptera mig själv.

 

Det är jag värd!

 

❤