Jag duger
Jag har mer och mer börjat förstå innebörden av att älska sig själv. Hur viktigt det faktiskt är. Jag kan ibland vakna på morgonen och faktiskt tänka att jag duger, ja, till och med att jag räcker till. Det kanske låter fånigt för någon annan men för mig är det stort. Jag har aldrig känt så tidigare.
När jag var yngre brukade jag ofta ha ett enormt självhat. Jag såg det nog inte som det då men det var precis vad det var. Ett hat. Jag var inte värd någonting och förtjänade absolut ingenting. Allt jag gjorde var fel, jag var ful, äcklig och mina känslor hade inte särskilt mycket värde dom häller. Det är jag dock fortfarande ganska dålig på, att känna saker. I och med svälten blev jag nästan totalt likgiltig men även innan det så var jag dålig på att känna. "Man blir ju så onödigt sårbar då", tyckte jag. Men vad är egentligen meningen med någonting om man aldrig låter sig känna något? Om man aldrig låter sig själv må bra? Eller om man ständigt nedvärderar sig själv? Vad är meningen?
Just nu lever jag helt för min egen skull. Allt jag gör är på mina villkor och allt jag tycker och tänker är viktigt. Jag har bara plats för människor som jag mår bra av i mitt liv och jag värdesätter mig själv högre än någonsin. Det är okej att vara självisk och det är helt okej att göra fel. Jag har många brister och visst har jag många negativa sidor - men jag har också otroligt många bra sidor! Jag kan inte vara mer än människa och som människa gör man faktiskt misstag, man blir aldrig perfekt men man är ändå lika mycket värd för det. Jag är precis lika mycket värd som alla andra och jag duger precis som jag är, precis som mig själv. Jag duger!
Kommentarer
Trackback
